Det första Per sa när vi vaknade var "Joel Guterstam lever inte längre".
Jag kände inte killen men jag kan inte heller inte låta bli och bry mig. För tankarna maler och man undrar hur kan det gå så här långt. Hur kan någon inte längre vara del av livet och jag kan inte förstå hur någon kan känna sådant mörker. Ordet död maler och maler i huvudet och jag kan inte sätta ord på hur jag känner. För jag borde inte känna mig berörd men jag gör det ändå. Många av mina vänner har förlorat en vän och jag tycker det är orättvist att någon ska ha mått så dåligt. Jag hatar att sådant här öppnar mina ögon och jag hatar ångesten och trycker jag känner över bröstet av hur nära döden kommer. Den kommer närmare och närmare. Först killen från Kvillsfors och nu denna killen. Det är så nära att det likaväl kunde vart en vän till mig. Jag vill ha bort mörket från alla oss ungdomar här i Vetlandatrakterna och jag vill att ljuset ska komma till oss alla för nu, nu är det bara mörkt och ledsamt och jag saknar de nära som inte finns längre i mitt ännu mer och jag känner hur man har en längtan av att ha möjligheten att spola tillbaka tiden.

 Jag sörjer inte och jag ska inte blanda mig in och bry mig i någons liv jag aldrig brytt mig om så.
Men en människas liv är ovärderligt, för många fattas nu en värdefull människa och många sörjer.
och jag kan inte förstå varför en sådan här sak ska kunna hända, varför och varför.
Snälla död lämna oss människor ifred.


må ni som inte längre finns här bland oss vila i frid.
Morfar, faster Lena! Jag saknar er♥