ärligt talat känner jag mig ensam.
Går dagarna i skolan och jag har ingen som jag kan riktigt dela min glädje med, som jag riktigt kan prata med eller någon jag känner mig trygg med. Jag känner mig ibland osynlig. Det finns ingen som är mig lik, ingen som jag, minsta lilla. Jag har ingen direkt jag kan prata inifrån och ut med. Ingen som jag känner alltid finns där. Rädslan för att vara själv finns. Visst jag har väl valt det lite själv, men jag är osäker och känner inte att jag får plats. Patetiskt låter det, jag vet. Jag tycker inte synd om mig själv, eller ja inte så mycket (hähä) men jag saknar en vän inte bara bra klasskompisar som jag inte är något annat med. Det är inte så har jag inte heller ha några vänner men avstånden gör skillnad, att man går i olika klasser gör skillnklass och liknande. Jag vill ha en vän som kramar mig när jag mår dåligt, jag vill ha en vän som skrattar ärligt med mig när jag är glad.
Men ingen vet när jag mår som sämst, ingen märker. Ingen märker heller om jag är som gladast, jag bara är det. Jag är en klasskamrat men inte mer betydande person. Visst det kan jag ju inte jag säga men eftersom aldrig någon säger något om vad de tycker eller visar vad de tycker så vet man ju inte. Jag vet inte ens om någon överhuvudtaget gillar mig. Det kanske uppskattar mig som fasen men hur ska jag veta..? Jag är något så sjukligt avundsjuk på mina vänner som har funnit sin plats, en plats bland folk som ser dem som uppskattar dem och finns där för dem och det gör mig lyckligt lottad men känslan av att jag är ensam försvinner inte för det och ja, det är så här min vardag har blivit. ensam och ensam.

ingen behöver bry sig, men ett lättat hjärta för mig gör skillnad.







hihihi gamla söta bilder på oss! :')
Kärlek ♥